Fortbildningsresa till Indien
Datum: 25 oktober – 02 november 2024
Resmål: District Mathura, UP (via Delhi)
Reseledare:
Sanja Nilsson: Lektor religionsvetenskap, Högskolan Dalarna
John Doherty: Religionslärare, Haparanda
Akhilesh Gupta: Lokal guide, översättare hindi-engelska.
Avgift:
Avgiften är ca. SEK 4.500: -. Detta omfattar kost, logi och transport i Indien. Flyget, visum och ev. vaccinationer tillkommer.
Kontakt:
John Doherty
Mobil: +46 70 448 69 75 | E-post: jdoherty@pamho.net
Varför delta i just en pilgrimsfärd?
Harvard Professor Diana Eck teoretiserar att Indiens omfattande nätverk av sammanhängande platser av pilgrimsfärd har i tusentals år haft en didaktisk funktion att fostra en pan-indisk kollektiv, religiös-pluralismidentitet för olika pilgrimer där pan-hinduistisk mytologi och lokal geografi är oskiljaktigt relaterade till varandra.
Eck, Diana L. (2012). India: a sacred geography. New York: Harmony Books. s. 29
”Med den ökande tillgången på masstransporter blir pilgrimsaktiviteter en av de mest synliga och populära formerna av hinduisk praktik; fler människor besöker Indiens heliga platser än någonsin tidigare.”
Haberman, D.L. (1994). Journey through the twelve forests: an encounter with Krishna. New York: Oxford University Press. s. vii
”Pilgrimer, med starka band till sina hem, söker avlägsna destinationer av helighet, och omfattningen av hinduiska pilgrimsfärder vittnar om styrkan i detta budskap.”
Sopher, D.E. (1997). ”The Goal of Hindu Pilgrimage” i Stoddard, R.H. & Morinis, E.A. (red.) (1996). Sacred places, sacred spaces: the geography of pilgrimages. Baton Rouge, LA: Geoscience Publications, Dept. of Geography and Anthropology, Louisiana State University. s. 183
Varför just i District Mathura?
Den indiska Krishnarörelsen har sedan 1980-talet organiserat den årliga, månadslånga rundvandringen av distrikt Mathuras tolv skogar enligt gammal tradition. Infrastrukturen på rundvandringens tältläger, mat, dricksvatten med mera har utvecklats för att tillmötesgå allt flera utländska deltagare med hänsyn till våra speciella behov. Professor David Haberman deltog i Mathura (också kallad Braj) rundvandringen för att sedan skriva Journey through the twelve forests: an encounter with Krishna. Haberman:
“Krishna, one of the most popular deities in India today, is typically encountered through story … [His stories] are also celebrated through pilgrimage activities in a land called Braj, a distinctive cultural region in north-central India. My travels in this region have taught me that the physical geography of Braj is itself a kind of text, and that the preeminent way of “reading” this text is by means of pilgrimage” (s. vii).
Schemat
Lördag 26/10: Ankomst Indira Gandhi flygplats (Delhi), taxi direkt till tältlägret, för en fritids- och vilodag
Söndag 27/10: Badrinath (ca. 10 km)
Måndag 28/10: Badrinath till Kedarnath (ca. 15)
Tisdag 29/10: Kedarnath till Kamavan (ca. 15)
Onsdag 30/10: Kamavan (exterior, ca. 10 km)
Torsdag 31/10: Kamavan (interior, ca. 10 km)
Fredag 01/11: Kamavan till Varsana (Deepavali, ca. 15 km)
Lördag 02/11: Varsana (Govardhana Puja firandet)
Fritids- och vilodag (presentshopping)
Söndag 03/11: Taxi från Varsana till Delhi flygplats
Reflektioner från fortbildningsresor:
Willy Pfändtner, Lektor i religionsvetenskap och reseledare 2018:
På vandring i Krishna-land
Vi anlände till New Delhi, Indira Gandhi Airport, på morgonen den 27 oktober. Några timmar senare befann vi oss i ett tältläger i Madhuvan, ca 150 kilometer söderut efter en förhållandevis behaglig taxifärd. (Trafiken i Indien kan te sig kaotisk.) Madhuvan är den första av de tolv skogar (sanskrit: vana) som passeras under den månadslånga pilgrimsvandringen Vraj Mandal Parikram, som vår grupp från Sverige anslöt sig till höstlovsveckan 2018. Fast numer är det inte så mycket skog kvar. Det mesta är ett intagande jordbrukslandskap med skogsdungar, ett antal mindre sjöar och berg. Vandringen går genom den trakt som kallas Vrajabhumi, ett 3800 kvadratkilometer stort område mellan Delhi och Agra. Detta är helig mark, för det var här som Krishna uppenbarade sina lekar (sanskrit: lila) för femtusen år sedan. Varje plats är kopplad till berättelser om Krishna och hans vänner, hans älskade Radha, hans föräldrar och alla andra som ingår i hans lila. Landskapet ses inte som en del av denna värld utan som identiskt med Krishnas översinnliga boning. Allting här – träd, sjöar, berg, ja, till och med gräs och stenar – står i relation till Krishna och är därför inte skilt från honom.
Under 70- och 80-talen besökte jag ofta den här delen av Indien men vistades då mest i staden Vrindaban. Jag fick aldrig tillfälle att gå på pilgrimsvandring. När jag blev tillfrågad att följa med som akademisk guide på en fortbildningsresa för religionslärare tackade jag därför ja. Som lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola har jag tidigare under flera år haft lärarlyftskurser i österländska religioner, så jag såg detta som en ypperlig möjlighet att delta i denna vandring samtidigt som jag kunde dela med mig av mina kunskaper.
Tältlägret var imponerande välorganiserat med avdelningar för bad och toaletter. Utsökt mat serverades, och det fanns ett gigantiskt tempeltält för att rymma de 1500 pilgrimerna, inhysta i mängder av färggranna tält utrustade med elektricitet för lampor och fläktar. Oftast var lägret uppfört för en enda natt, varefter det monterades ner och flyttades till anhalten för natten efter nästkommande natt i ordningen. Det var alltså två uppsättningar tält med tillbehör som alternerade. För mig var det mycket inspirerande och givande att möta dessa hängivna pilgrimer från alla delar av Indien. Även från Nepal, Thailand och Myanmar, samt en mindre grupp från Ryssland, Europa och USA.
Vi vandrade ca 20 km per dag, besökte byar med tempel och stannade för att lyssna till berättelser om Krishna, knutna till de särskilda platserna. Hela upplevelsen var som att gå in i en annan verklighet, att för en vecka ta en paus från de vardagliga rutinerna och gå in i Krishnas värld, med de stämningar och känslor som den hyser. För en Krishna-bhakta är inte målet att sammansmälta i en opersonlig enhet med brahman, utan att utveckla sin unika, extatiska kärleksrelation till Krishna, en enhet i kärlek. En sådan här vandring ses som ett steg på vägen mot, och en försmak av, en sådan fulländning. Men den är paradoxal genom att den samtidigt innebär fysiska umbäranden. Många pilgrimer gick barfota, eftersom man inte bör trampa på den heliga marken med skor på fötterna, men inte alla klarar av en sådan askes. Och att vandra 20 km varje dag, till viss del i hetta och gassande solsken, tar på krafterna. Man startade före sex på morgonen för att undvika alltför lång tid i solen. Men vi hade också ett par dagar då vi inte vandrade utan stannade på någon särskilt betydelsefull helig plats med flera tempel. Under veckan fick jag också tillfälle att föreläsa om områdets historia samt om olika religiösa traditioner i Indien, särskilt sådana som varit knutna till just den här delen av Indien.
Det var en fantastisk upplevelse att få vara med på den här vandringen, och jag ser fram emot kommande tillfälle under höstlovet 2019. Min ambition är att förkovra mig ytterliga och utveckla min presentation så att medföljande religionslärare kan berikas genom en fördjupning av sina kunskaper om hinduismen i allmänhet och den tradition som kallas vaishnavismen i synnerhet.
~ Willy Pfändtner – Religionsveteskapslektor och reseledare
Ingela Berglund, Prins Wilhelmgymnasiet, lärare i religion och historia (deltog 2018):
När jag läste på universitetet åkte min klass till Indien för att skriva sina D-uppsatser. Jag valde att ej följa med. Dels handlade min uppsats ej om hinduism och dels hade jag magproblem som jag ej ville utmana ytterligare. Idag har jag undervisat i religion i 18 år. Jag har besökt buddhistiska, kristna och muslimska länder men aldrig Indien. Vilket jag alltid velat. Så kom erbjudandet. Och fast hela mitt intellekt skrek “Det går inte!” sa min känsla att jag ville göra detta. Jag ville uppleva det jag parat om varje höst i mitt yrke. Jag ville se om kastsystemet lever kvar i praktiken? Hur hinduerna ser på gud och målet med livet? Om de utövar sin tro så levande som det beskrivs? Och här skulle jag får vara bland utövarna och civilbefolkningen, vilket man aldrig lyckas med som turist.
Resan var en stor utmaning för mig. Min bacillskräck, dåliga mage (som klarade sig hela resan), synen av alla fattiga och deras enkla levnadsstandard var påfrestande. Men såklart också så nyttig upplevelse. Under resan fick jag se så mycket som jag aldrig kommer glömma. Jag samtalade med så många hinduer och andra kunniga människor som öppet svarade på allt jag frågade. Det är en ovärderlig skatt jag bär med mig in i klassrummet. Jag ångrar inte en sekund att jag genomförde denna fortbildning. Nu när jag varit hemma tre veckor har jag börjar sortera och smälta alla intryck. Jag anser att alla religionslärare bör besöka Indien.
Det religiösa landskapet går ej att förstå innan man sett det.
Anne Petersen, lärare i religion (deltog 2019):
Detta är ett försök till reflektion över en upplevelse utöver det vanliga. Då jag läste annonsen i Religionslärarnas tidning om en pilgrimsvandring i Indien under höstlovet 2019, bestämde jag mig i det närmaste omedelbart att detta får jag inte missa. Det var en möjlighet att själv få ta del av ett land och en religion som jag hade svårt att greppa. Jag hade undervisat många år på högstadiet om hinduism och buddhism utan att riktigt lyckats få eleverna så engagerade i just hinduism. Då jag läste lärarlyftet religion mot Södertörn var Willy Pfändtner lärare i hinduism och buddhism och detta förstärkte min önskan att få delta i vandringen. Jag såg fram emot att få förklarat på plats vad hinduism innebär och förstå hur den levs.
Förberedelserna inför resan var många; dels det första mötet via datorn med instruktioner och tips och senare alla praktiska göromål som pass, flygbiljetter, visum, vaccinationer.
Vi samlades ett brokigt gäng på Arlanda flygplats och mötte upp flera deltagare i Köpenhamn. Tillsammans hade vi olika erfarenheter både att undervisa, resa i Asien och kunskaper i hinduism. Dock sammanföll allas olika erfarenheter till en mycket givande och generös sammanhållning. Alla hade en önskan att få uppleva och förstå samt hjälpa varandra för att uppnå detta.
Väl på plats i Indien anförde vi vår resa tillsammans med John Doherty, Willy Pfändtner och Akhilesh till Uttar Pradesh. Akhilesh var vår lokala guide och en enastående tålmodig ung man som stod ut med alla våra krav och förväntningar på både kaffe och toaletter. Galant förberedde han alla arrangemang och kontakter för att resan skulle vara så behaglig som möjligt för oss alla.
På väg till vår resort stannade vi till hos Torbjörn på hans ashram i Uttar Pradesh och lyssnade till hans berättelser om bakgrunden till och beslutet att starta densamma. Vi bjöds även på en god måltid och började bekanta oss med varandra lite mera.
Vi bodde på en resort i Govardhan och utgick därifrån varje dag till olika platser. Resorten bestod av små lägenheter med två rum och separata badrum. Eftermiddagar och kvällar samlades vi för att äta och delta i seminarium som Willy höll i. En kväll sjöng och spelade Akhilesh och Vrinda en kirtan tillsammans med oss utanför lägenheterna.
Första dagen efter ankomsten åkte vi tidigt på morgonen ut till tältlägret i Kamavan varifrån pilgrimerna utgick ifrån och anslöt till vandringen. Under sång och jubel vandrade vi till en Kuhn där vi stannade och lyssnade till en guru som undervisade om platsen och händelserna som skett där. Vidare kom vi till ett berg, Indrasen där Krishna och hans koherdepojkar lekte och åkte längs med bergets sluttningar, Phisalina- Shila. Sedan fortsatte vi till en åker där vi fick mat. Sittande på marken åt vi en måltid på tallrikar av löv.
Parallellt med pilgrimsvandringen firades Diwali under mycket stoj och glädje. Överallt fanns det utsmyckningar av ljus och blommor. Musik och raketer/fyrverkerier avlösta varandra. Det var som att vandra i en krigshärd på grund av röken från alla raketer.
Dagen därpå deltog vi också i vandringen på liknande sätt med nya platser och berättelser. Ytterligare dagen därpå valde vi att åka till Taj Mahal på förmiddagen och anslöt till vandringen på eftermiddagen och kvällen. Vi detta tillfälle vandrade vi uppför ett högt berg i mörkret för att ansluta till huvudtemplet i Barsana och deltog i ett gemensamt firande. Denna natt valde några av oss att bo tillsammans med de andra deltagarna i vandringen på tältlägret. Morgonen därpå steg vi upp och deltog i vandringen igen.
En dag åkte vi och hälsade på en skola i Nandagaon för fattiga flickor anordnad av ISKCON. Vi fick vara med och delta i flickornas undervisning under en timme. Avslutningsvis sjöng flickorna för oss och Vrinda dansade för alla. På eftermiddagen åkte vi till en Goshala och deltog i utfodringen av djuren. Goshalan hade 55 000 kor och ett sjukhus med operationssalar för 3000. Djuren hade lämnats dit då de inte längre var produktiva eller att ägaren inte längre kunde ta hand om dem. En puja utfördes med musik och eld i samband med att alla korna samlades in till utfodring. Det var en mäktig syn att se alla dessa kor springa mot stallarna.
Sista dagen fick vi möjlighet att handla i gamla staden i Vrindavan, Folklivet och myllret blandat med både kor, hundar, apor och riskhor var mycket intensivt och spännande. På kvällen åkte vi ut med en båt på Yamuna och såg på när man genomförde en ritual till den heliga flodens välsignelse,
Sammantaget fick vi uppleva mycket olika saker vilket resulterade i ett storslaget intryck och ett minne för livet. Blandningen av pilgrimsvandringen och möjligheten att småprata under densamma om livets väsentligheter samt seminarierna och övriga utflykter skapade en helhet och en ökad förståelse för människorna i Indien och synen på livet. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig detta och ej heller förstått hur människor lever utifrån andra föreställningsvärldar om verkligheten och tiden, utan denna resa. Det blev ett uppvaknande och ifrågasättande om vad som är väsentligt och sant. Jag förstod också av mina reskamrater, som har varit flera gånger i både Asien och Afrika, att det är så här det ser ut och är i världen. Jag tänker då bland annat på avsaknaden av fungerande infrastrukturer och konkreta effekter av miljöförstöringen, bristen på politisk styrning och ett korrupt samhälle. Västvärlden har sitt begränsade perspektiv och kämpar ibland med futtigheter. Dessa futtigheter som exempelvis trafiksäkerhet och tid som ingen bryr sig om i ett land där världen aldrig tar slut utan fortsätter om och om igen. Dåtiden lever i nutiden och gudar vandrar sida vid sida med människorna. Tack för att ni anordnar denna fortbildningsresa.
Anne Petersen, religionskunskapslärare – Västervik
Swedish
English